Om vi verkligen vill komma tillrätta med utbildningar som brister i akademisk kvalitet, måste vi börja titta på vilka faktorer det är som påverkar våra utbildningars kvalitet i stort, inte på innehållet i enskilda kurser.
Snälla alla som jobbar med, eller studerar inom, högre utbildning; undvik använda begreppet ”hobbykurser”. Javisst, det finns en hel del kurser som inte håller måttet. Det har inte minst HSV visat i en nyligt gjord utredning. Men genom att prata om ”hobbykurser” skapas en farlig retorik kring att det är själva området för kursen som är problemet och inte utbildningssystemet (P-O Ågren beskriver detta väl). Det är och får aldrig vara fel att bilda sig. Punkt. Åtminstone inte om vi vill ha världens bästa högre utbildning (bloggen Akademisk frihet utvecklar detta). Faktum är att det finns för lite bildningskurser, särskilt inom medicin, teknik och biologi.
(För övrigt: mig veterligen betyder ordet ”hobby” ett intresse man pysslar med på sidan om det man är utbildad till och jobbar med. Till exempel: om en professionell yrkespolitiker börjar fatta beslut kring en verksamhet hen inte haft egen erfarenhet av, skulle man kanske kunna kalla hen för ”hobbypolitiker”. Som av en ren slump skulle man lätt kunna tro att utbildningsdepartementets ledning faller in under den kategorin. Utbildningsministern har till exempel endast en officersutbildning från 1985. Biträdande utbildningsministern har 60 högskolepoäng. Två A-kurser på högskolenivå alltså. Totalt, för båda ministrarna.)
Anyway. Vilka faktorer är det som påverkar våra utbildningars kvalitet i stort? Den högre utbildningen styrs helt och hållet av ett tilldelningssystem. Varje utbildning får en liten summa pengar när studenter börjar läsa, och en större summa pengar när de är godkända på kursen. Det medför att alla utbildningar är beroende av att studenter läser och blir godkända. Det kallas ibland för genomströmning. Ju högre genomströmning, desto bättre – ekonomiskt. Och det väl bra att utbildningarna har ett incitament för att vilja hjälpa sina studenter igenom utbildningen? Absolut, förutom att genomströmning inte är bra incitament. Betänk till exempel följande:
- Det utbildningen får betalt för är hur många studenter som examineras, inte om utbildningen är bra. Alltså, incitamentet är genomströmning, inte kvalitet. Tillspetsat: Utbildningar får mer pengar för att släppa igenom fem studenter med usla resultat, än fyra studenter med fantastiska resultat. Utbildningarna får nästan inga pengar alls om de vägrar godkänna några studenter.
- Högre utbildning är frivillig, vilket innebär att studenter när som helst kan välja att sluta. Må vara att de upplevt att de valt fel utbildning, de fått jobb, flyttar till kärleken eller blivit sjuk. De kan också välja att inte studera tillräckligt mycket för att uppnå målen. Detta är, i samtliga fall, helt oförberedda och okontrollerbara inkomstbortfall för utbildningarna. De kan inträffa när som helst under en utbildning.
- Universitetslärare är som vilka andra yrkeskategorier som helst, de vill behålla sina jobb och de vill ha en dräglig och trygg tillvaro på jobbet.
Alltså. Den högre utbildningens ekonomiska system gynnar att: a) skapa breda och ”hippa” kurser som lockar så många studenter att några bortfall på kursen inte gör något. b) inte skapa utbildningar som faller utanför personalens kompetensområden, eftersom de då blir arbetslösa och 3) inte skapa svåra kurser eller kurser riktade till få studenter, eftersom de kurserna varken genererar många studenter eller hög genomströmning.
Till detta kommer dessutom ett allt hårdare studielånesystem, vilket tvingar studenter att välja rätt utbildning på en gång. I stället för att testa en eller två kortkurser inom olika ämnesområden, chansar studenter på att utbildning X är den rätta. Detta leder inte sällan till mer eller mindre stor osäkerhet och kriser för studenterna – och följaktligen försämrade studieresultat. För att förbättra studiesituationen väljer allt fler studenter också att jobba samtidigt, vilket i många fall påverkar deras studieresultat negativt.
Slås alla dessa faktorer ihop sker följande: Utbildningar får en majoritet av sina resurser från antalet studenter som examineras. För att få utbildningarna ekonomiskt stabila måste många studenter plockas in på utbildningarna, vilket minskar lärarnas tid att vägleda och stödja enskilda studenter. Allt fler studenter får svårare att klara studierna för att de måste jobba vid sidan om. Detta leder till att studieresultaten sjunker, vilket i sin tur leder till att utbildningarna sänker kraven för att fortsätta kunna ”gå runt” ekonomiskt.
Att utbildningar inte håller god kvalitet är sällan ett utslag av en medveten och illvillig ”hobbyverksamhet”. Det är snarare resultatet av en negativ spiral i form av en långsam urholkning av resurserna inom den högre utbildningen. De ekonomiska incitament som finns skapar allt mer utarbetade lärare som undervisar och administrerar allt fler studenter. Studenter som i sin tur blir allt mer pressade och stressade. Det första som rationaliseras bort är prestationskraven: lättare examinationsformer ger färre omexaminationer och mindre administration. För lärare inne i denna utbildningskarusell sker förändringen långsamt och omärkligt från år till år i paritet med de minskade ekonomiska resurserna.
Vilka är då de politiska visionerna för att lösa denna knut? På utbildningsministerns sida står i alla fall mottot: ”Att ställa krav i skolan är att bry sig”. Ibland önskar jag att någon kunde börja utreda hobbyuttalanden hos politiker.
4 tankar på “Om hobbyverksamhet”