Vad mäter ranking?

MIT-universitetets rektor Anders Söderholm skriver ett kort men illustrativt blogginlägg om problemet med universitetsrankingar. I huvudsak menar han att vissa rankingsystem oftast utgår från ett idealuniversitet och dess idealutbildningar. Problemet med den typen av system är att det inte finns några idealutbildningar eller standardmall för hur de ska se ut.

Jag ställer mig helt bakom Söderholms iakttagelse. På min institution har vi sju olika programutbildningar: En är två-årig, en plockar in nya studenter vart tredje år. Tre stycken har ett gemensamt basår. En har en tjugo år längre programtradition än något annat av programmen och en har en egen magisterutbildning. Det är alltså på en institution. Umeå universitet har drygt 100 program. På kandidatnivå.

Men jag vill dessutom hävda att problemen med rankingsystem för utbildningar inte stannar där. Ett långt större problem är att de i princip bara mäter enkelt kvantifierbar data. I bästa fall använder rankingsystemet variabler som antal sökande studenter, antal nollpresenterande studenter, antalet in och utresande personer, samt intäkter. De kan också, med lite extra arbete ta reda på akademisk titel på lärarna och andelen godkända studenter i relation till underkända. De kan, med mycket extra arbete, ta reda på huruvida ett specifikt självständigt studentarbete på en tre år lång utbildning håller måttet. Dessa siffror har alltså rankingsystemen i bästa fall tillgång till. I sämsta fall räknar de antal studenter, forskningsintäkter, total omsättning och andra ytliga faktorer som hur många som får jobb.

(Ja, kors i taket vad jag svor i kyrkan. Det är såklart helt ologiskt att tänka sig att den sistnämnda variabeln snarare är ett mått på hur arbetsmarknaden ser ut samt att studenternas egna sociala kontaktnät, socioekonomiska förutsättningar och förmåga att söka jobb spelar roll. Nej självklart är det lärarna det är fel på. De är ju bara lata.)

Det riktigt stora problemet är dock, enligt min mening, att inte bara rankingsystem använder dessa ovanstående variabler. De är också vanliga inslag i utvärderings- och tilldelningssystem. Emedan alla dessa variabler kan säga vissa saker om ett universitet, till exempel hur stort det är, hur mycket forskning som bedrivs eller om det många eller få yrkesinriktade utbildningar, så säger det nära nog ingenting om kvaliteten på en utbildning. Låt mig räkna upp några av de faktorer som däremot har en direkt påverkan på våra utbildningar:

  • Undervisningslokalernas modernitet och flexibilitet
  • Miljön och möbleringen i undervisningslokalerna
  • Lärplattformens användbarhet och stabilitet
  • Hur tidskrävande de administrativa systemen är, till exempel om salsbokningssystem, kalender och schemafunktioner är smidiga och integrerade med varandra.
  • Hur snabbt inrättande och revidering av kurs- och utbildningsplaner kan hanteras.
  • Snabbhet i anställningsförfarandet för lärare (det tar i snitt 13 månader att anställa en ny lektor)
  • Regelverkets utformning
  • Vilka förkunskaper studenterna har när de börjar utbildningen
  • Studenternas förmåga att ta eget personligt och studiesocialt ansvar
  • Hur mycket tid, engagemang och fokus studenterna lägger på sina studier. Det vill säga hur motiverat och genomtänkt studieval de gjort, samt om de arbetar på sidan om studierna.
  • Om studenterna väljer vara delaktiga i utbildningen (till exempel genom konstruktiv återkoppling till lärarna och genomarbetade och välmotiverade önskemål) och sitt eget lärande eller bara förväntar sig bli ”serverade”
  • Hur mycket förberedelsetid lärarna har
  • Hur mycket tid lärarna har att vila och reflektera efteråt (d v s om de hinner självvärdera sina insatser och är utvilade nog att orka tänka ”nyktert och rationellt”)
  • Hur mycket tid lärarna har till kursutveckling, till exempel inläsning av ny litteratur, kontakter med närliggande branscher etc.
  • Hur mycket tid lärarna får till kompetensutveckling (d v s input och idéer utifrån).
  • Hur många opåkallade administrativa uppgifter lärare måste arbeta med
  • Hur respekterade, uppskattade och betrodda lärarna känner sig. D v s hur gott självförtroende de har och hur förstående och stöttande ledning de har.
  • Hur stora och lättillgänliga extraresurser lärarna har, till exempel om de kan köpa in tekniska hjälpmedel för några tusenlappar utan att gå igenom en lång ansökningsprocess eller upphandlingsförfarande.
  • Hur tidigt lärarna känner till sin bemanning inför kommande termin.

Mig veterligen diskuteras dessa faktorer sällan i kvalitetsmätningar. Jag skulle till och med gå så långt att jag vågar hävda att de sällan debatteras i svenska medier. Vågar jag till och med hävda att de ytterst sällan debatteras i universitetsstyrelser och andra beslutande organ? Ja, varje faktor diskuteras visserligen enskilt, men ytterst sällan som ett helhetsmått på kvalitet – och aldrig, aldrig som ett underlag för universitetsrankingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *