Den knasiga prefekt-rollen

Skrev twittertråd om en av de knasigaste mellanchefsfunktioner som finns på universitet. Prefekten.

Att jobba som mellanchef (prefekt) på universitet måste vara en av de mest påfrestande och knasiga positioner som går att få. Häng med:

Det viktigaste ansvaret du har som prefekt är personalansvar. Ditt uppdrag är att se till att alla mår bra, kan utföra sitt jobb så friktionsfritt som möjligt i miljön. Uppstår arbetsmiljöproblem – ditt ansvar. Läs: Det är du som får skit om miljön är dysfunktionell.

Därför tycker många organisationer att chefer med personalansvar även bör ha viss kontroll över vilka som de anställer. Då kan inte chefen skylla en dålig anställning på någon annan. Chefen får kort och gott övergripande ansvar att bygga miljön.

Inte så på universitet. Prefekter får inte formulera anställningar efter miljöns specifika behov. Det finns 16 sidor som reglerar anställningar. Behöver du en duktig lärare/lagspelare som ska fylla en plats i ett tajt lärarlag? Sorry – du måste primärt utlysa en duktig forskare.

Därefter tillsätts tjänsten i princip helt utanför prefektens kontroll. Kompetensen bedöms av externa sakkunniga (som oftast priorterar god forskning eftersom god undervisning är luddigare) och en central anställningskommitté (som inte är kopplad till miljön).

Dessa sakkunnigas och anställningskommitténs uttalade funktion är (lite tillspetsat) till för att minska prefektens inflytande över vem som anställs. Användandet av dessa funktioner gör också att varje anställningsärende tar minst 6 månader (om man har tur) att administrera.

Vi tar det igen. Minska prefektens inflytande över vem som anställs. Universitetets idé är alltså att den som har mest ansvar för miljön, ska ha minst inflytande över vem som anställs. Vilka har inflytande? Jo, de som inte har något som helst personalansvar eller jobbar i miljön.

Vad är då prefektens roll i anställningsförfarandet? Jo observera att det behövs en ny tjänst, sätta igång och samordna hela anställningsprocessen och sedan skriva anställningsavtalet.

Så i korthet: Som prefekt har du personalansvar men får inte bestämma formerna för hur personer ska anställas eller vem du ska anställa. Du får därefter vänta minst 6 månader på någon random typ och DÄR blev det ditt ansvar att alla håller sams.

Du kan alltså veta att den plats på jobbet du behöver inte får tillsättas utifrån verksamhetens specifika behov. Du vet också att den som du måste anställa kan vara ökänd för att inte gå att ha i möblerade rum … Grattis! Du fick just personalansvar för den personen.

Det finns säkert gott om exempel på helt crazy chefer på företag. Men universitet har alltså medvetet (och av gammal tradition) konstruerat en permanent personalchef som hysteriskt skriker ”BÄSTA FORSKAREN” som svar på alla anställningar. Och därefter ”DITT PROBLEM” när det blir fel.

Vad händer då om du som prefekt väljer att trotsa sakkunniga? Jo då blir det överklagande (inom tre veckor efter tjänsten är tillsatt). En nationell kommitté (som inte har personalansvar) kan bestämma att du som prefekt ska anställa den person som med alla medel försökte undvika.

Alltså: vi har en nationell kommitté som månader efter att en ny lektor måste vara (eller är) på plats i undervisningen, kan upphäva detta strategiska personalbeslut, och tvinga prefekten att anställa en person som inte vill undervisa och inte vill flytta till lärosätet.

Och varenda gång detta sker kommer argumentet ”jo, men den enskilda duktiga forskarens rätt att …”. Aldrig säger någon: ”Jo, men hela lärarlagets förbannade rätt att få en kollega som tar ansvar och fungerar i miljön”. Ni vet, den arbetsmiljö som man tillsätter prefekter för att ha ansvar för.