Inte helt överraskande har den senaste veckan handlat om drev. I det här fallet har (den numera) före detta partiledaren Håkan Juholt varit föremålet för mediernas sökarljus. Det har fått mig fundera på mekaniken bakom drev, och om den går att överföra till andra verksamheter. Vad gör att, tillspetsat, en hel yrkeskategori hakar upp sig på en specifik fråga och sedan driver den ända in i kaklet?
Min erfarenhet är att det oftast handlar om en sorts intern logik. I de flesta organisationer uppstår dogmer för vad som är rätt, respektive vad som är fel. Kommer du ihåg peppvideorna från telemarketingföretag som cirkulerade på nätet för ett tag sedan? För en utomstående verkar dessa helt absurda, men för de som befunnit sig inom organisationen blir de förmodligen snart en del av vardagen, och således inte alls lika konstigt. I slutna organisationer – det må vara sälj- och medieföretag, frikyrkor, ideella och politiska föreningar – uppstår en egen jargong och utvecklas en egen uppfattning om vad som är viktigt och acceptabelt. Det är inte otänkbart att mediedrev uppstår i redaktionsmiljöer av just den anledningen. Men det betyder även att drevmentaliteten torde finnas i de flesta organisationer.
Detta gäller i allra högsta grad högskolevärlden. Med jämna mellanrum uppstår viktiga ”ledord” och ”strategiska satsningar”, understödda av ett frekvent sneglande mellan olika lärosäten. Precis som alla medier följer Juholt eftersom alla andra medier följer Juholt, så är det internationalisering som är ”drevet” vid våra universitet.
Det finns dock en intressant skillnad mellan mediedrev och ”högskoledrev”. Kritiken mot nyhetsredaktionernas hets har stundtals varit hård och förmodligen inte helt obefogad. Men det har åtminstone funnits kritik. Medierna har åtminstone försökt nyansera, eller tvaga sina händer, inför det som skett. Högskolevärlden saknar nästan helt en nyanserad diskussion om vad som är vettigt att eftersträva, vilket är konstigt eftersom vetenskaplighet per definition handlar om att ifrågasätta rådande normer och tillstånd.
Märk väl att jag inte vänder mig mot internationaliseringsfrågor som viktiga aspekter av utbildningar. Det jag har problem med är drevmentaliteten när en hel organisation oreflekterande drar åt ett håll. Men, likt mediernas mantra att bevakningen av Juholt enbart är att ”granska makthavare” är argumenten för internationalisering att det är ”värdefullt”, ”utvecklande” och ökar studenternas ”attraktivitet på arbetsmarknaden”.
Självklart är jag varken emot att makthavare ska granskas eller att studenter ska utvecklas och kunna nå de jobb de önskar. Det jag ifrågasätter är det tillsynes godtyckliga sätt detta ska ske igenom. I en tid där många länder skär ner på sina utbildningar, eller försvårar studielånsmöjligheter – vilket man kunde tycka skulle ha större betydelse för länders utbildningskvalitet – är det alltså internationalisering som anses vara ett viktig kvalitetsmått. Huruvida man läser både i Umeå, Uppsala, Paris och New York förefaller vara en viktigare fråga än att utbildningar måste ha grupper om 30 studenter för att gå runt ekonomiskt. Javisst, utlandsstudier är utvecklande för människor, men så är/var också den allmänna värnplikten, att få barn eller bestiga höga berg – eller att bli sedd av sina lärare, få handledning och tid för reflektion och diskussion med kunniga professorer.
Det internationaliseringsdrevet bygger på, om jag förstått saken rätt, är att det i högskolelagen står att högskolorna ”bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden” [min kursivering]. Det är, i min bok, inte samma sak som att ett visst antal studenter måste läsa utomlands. Det skulle vara samma sak som att hävda att skrivningen ”Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning” betyder att alla studenter skulle läsa forskarutbildning.
Nej, våra utbildningars uppdrag, som jag tolkar det, är att hålla så hög kvalitet att studenterna kan konkurrera om jobb eller söka utbildningar utomlands – om de vill. Högskolelagen säger till och med att: ”De tillgängliga resurserna skall utnyttjas effektivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten”. ”I verksamheten”, det tolkar jag som den utbildning som bedrivs på plats. Jag har därför svårt att förstå varför Sverige, och andra länder som till exempel Danmark, envisas med att försöka öka andelen utbytesstudenter när vårt uppdrag de facto är att hålla hög kvalitet på våra utbildningar: ”Kom till vårt universitet men utbilda dig någon annanstans”.
Det kan inte vara ett självändamål med utlandsstudier. Självklart ska vi hjälpa studenter att resa utomlands – om de vill det. Men jag tycker personligen att högskolorna måste sluta dreva mot helt godtyckliga mål och värna om de utbildningar, lärare och studenter som redan finns på plats.
2 tankar på “Det internationella högskoledrevet”