Utveckling – en utländsk historia?

Det känns redan som denna blogg har utvecklats till mitt personliga korståg mot internationalisering. Jag hade tänkt släppa ämnet, men sedan snubblade jag över denna artikel och kunde inte hålla mig. Det författararen i princip säger i artikeln, är detta:

  • Studenter som reser utomlands tenderar uppleva att de utvecklas som människor, mer än studenter som inte gör det. De anser sig förbättras intellektuellt och mognadsmässigt eftersom det är en utmaning att komma till en annan kultur.
  • Studenter som rest utomlands har fått högre självförtroende som ledare och inititativtagare och en ökad trygghet i att möta förändringar.

Jag skulle vilja bemöta dessa slutsatser genom att utveckla mina tankar bakom ett tidigare inlägg där jag skrev:

Javisst, utlandsstudier är utvecklande för människor, men så är/var också den allmänna värnplikten, att få barn eller bestiga höga berg – eller att bli sedd av sina lärare, få handledning och tid för reflektion och diskussion med kunniga professorer.

För det första: Ja, det är utvecklande att resa utomlands. Det kan dock omöjligen finnas mätmetoder för att slå fast, att det är utomlandsvistelsen som har betydelse för att man som person får högre självförtroende och ökad trygghet att möta förändringar. Tänk om det är socialt utåtriktade personer med bra självförtroende och en vilja att möta förändringar som tenderar åka utomlands? Alltså: det är inte nödvändigtvis sant att det är resan som skapar personligheten, utan minst lika troligt att det är personligheten som skapar resan.

För det andra: Ja, det är utvecklande att resa utomlands. Men det enda vi kan mäta är upplevelsen av förbättring i relation till vad andra upplever. Och här börjar vi plaska i farliga farvatten. Inte vad gäller forskarnas resultat om studenternas upplevelse, det är förmodligen helt rimligt. Nej, problemet är: ska vi verkligen börja styra vår utbildninsgsverksamhet ekonomiskt efter vad som upplevs ge personlig utveckling och mognad?

För tio år sedan blev jag pappa för första gången. Under barnets första tid lärde jag mig jättemycket om prioriteringar i livet. Jag upptäckte att när man är trött och hungrig så kan den människa jag i normala fall älskade oändligt mycket även göra mig arg på ett sätt jag aldrig upplevt. Jag upplevde för första gången känslan att vara odödlig, i vetskapen om att jag kommer leva vidare genom mitt barn. Tre år senare fick jag tvillingar och allt jag trodde jag behövda kunna som förälder visade sig vara obsolet. Att vara förälder är en ständig skola i ansvar, gränssättande och ledarskap fram till barnen är 18.

För mindre än ett år sedan utvecklade jag en sen Diabetes typ 1. De första nätter jag låg på sjukhuset utan möjlighet att söka tröst hos sin familj, de dagar jag tog långa promenerade under min sjukskrivning, varje dag under resten av mitt liv när jag måste tänka på när och vad jag äter – dessa har format och kommer forma mig som människa. Det har lärt mig ta ansar, har gett mig ökad förståelse för människans utsatthet och vad som är viktigt att prioritera i livet.

Dessa två (eller fyra, beroende på hur man räknar tvillingfödseln) händelser har varit starka upplevelser i mitt liv. De har utvecklat mig som människa. Ja, det är utvecklande att få barn, diagnosticeras med en permanent sjukdom eller resa utomlands. Det är utvecklande att bli kär, bryta upp, få sitt första jobb, vara arbetslös, spela Skyrim en vecka i streck, lära sig dansa, laga mat, festa under tre dagar eller åka på europaturné i en trång folkabuss. Det kallas livet. Och ingens upplevelse av livet är viktigare än någon annans.

Jo förresten, att resa utomlands vid studier är tydligen det. För det ska fler studenter göra.

Jag föreställer mig att det i studier om föräldraskap finns en ganska hög andel föräldrar som skulle hävda att de utvecklats som människor när de fått sina barn, precis som studien ovan även hävdar är Den centrala poängen med att ha internationellt utbyte. Föreställ er då att alla universitet helt plötsligt går ut med målet att 20% av alla studenter ska ha barn under sin utbildning…

Nej, nej. Jag skojade bara. Givetvis går det ju inte att jämföra barnafödsel med utlandsstudier. Det är ju orimligt att bestämma åt studenterna vilka sociala förhållanden de ska leva i.

Nej förresten. Jag skojade faktiskt inte alls. Det är precis detta som är min poäng. Utlandsstudier är också att lägga sig i vilka sociala förhållanden studenter ska leva i: ”Bryt upp. Flytta till ett nytt land, långt från din familj, bort från alla du känner till ingen du känner – det är utvecklande.”

Som universitet är det inte vårt uppdrag att tala om för studenter vad de ska göra för att utvecklas. Det är vår skyldighet att underlätta för dem när (inte om) utvecklingen – livet – händer dem. Vi har international office för de som vill resa utomlands. Vi har studenthälsan för de som drabbas av sjukdom eller går igenom andra jobbiga perioder. Vi erbjuder möjlighet till omtentor för de som har studiesvackor eller studieuppehåll med platsgaranti för de som får barn.

Men framför allt, vi har lärare som erbjuder er utbildning här och nu, så länge ni vill (och CSN tillåter). Det är också utveckling.

1 tanke på “Utveckling – en utländsk historia?”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *