Om(fördelad) kursinveckling

Innovation, flexibilitet, samverkan. Känns orden igen? Det är för tillfället några av de hetaste modeorden inom universitetsvärlden. Överallt pratar utbildningsledare och politiker sig varma över hur viktigt det är med ”bra flexibla utbildningar som samverkar med övriga samhället och därmed skapar viktiga innovationer”. Sedan tar de och omfördelar pengar från X till Y för att visa vad som just nu är det bästa för samhället utveckling.

Egentligen är detta förfarande inte alls särskilt kontroversiellt. All form av verksamhet behöver visioner och mål för kunna utvecklas. Men. Trots att beslutsfattarna slår sig för bröstet och hävdar att just deras beslut skapar perfekta utbildningar är utbildningssystemet, hör och häpna, fortfarande inte konstruerat på ett sätt som  uppmuntrar vare sig flexibilitet eller innovation. Åtminstone inte på det sättet som jag tror många föreställer sig.

Som jag nämnde i inlägget Om hobbyverksamhet, gynnar den högre utbildningens ekonomiska system breda och ”hippa” kurser som lockar många studenter, utbildningar inom ramen för personalens kompetensområden och lätta kurser som genererar hög genomströmning. Men detta är inte hela sanningen. Lika avgörande som de ekonomiska incitamenten är tid. Det flesta universitetslärare vill, hör och häpna (igen), utveckla nya och bra kurser. Men även om lärare är inställda på att skapa en så bra ny kurs som möjligt, så är det är inte bara att ”starta” den. Låt mig illustrera detta med att inrätta den nya kursen Samhällsnyttig A, baklänges:

• 15 februari 2013 (ca) – institutionen vet tämligen exakt hur mycket pengar de får för kursen.
• 10 september 2012 – efter diverse studenters avhopp och påhopp vet utbildningen ungefär hur många studenter som kan tänkas gå kursen. Nu kan lärarna planera utbildningen mer detaljerat (med gruppindelningar, anpassade lokaler, examinationsuppgifter omfattning etc)
• 3 september 2012 – kursen börjar för första gången.
• 3 augusti 2012 schemat för kursen ska vara klart. Kom dock ihåg att ingen vet exakt hur många studenter som kommer dyka upp eller söka till sen antagning.
• 15 juni. Preliminär bemanning är klar utifrån de preliminära antagningssiffror som finns. Kom dock ihåg att ingen vet hur många studenter som kommer dyka upp eller söka till sen antagning.
• 15 maj 2012 (i bästa fall) får utbildningen preliminära siffror på hur många som sökt. Kom dock ihåg att ingen vet… etc. Vid denna tidpunkt vet studierektorerna däremot på ett ungefär vilka lärare som finns tillgängliga och vilka som fått forskningsmedel. Här är också en ”point of no return”. Baserat på hur många studenter som sökt måste institutionen bestämma om kursen är lönsam att ge. Det vill säga om tillräckligt många studenter kommer läsa kursen så det täcker upp lärarkostnaderna. Efter denna tidpunkt är det försent att ställa in kursen. Den exakta intäkten för kursen fastställs dock inte förrän 9 månader senare.
• 15 april 2012. Sista ansökningsdag för studenter.
• 15 mars. Webbanmälan öppnar för höstterminens kurser. Här måste tydliga beskrivningar av utbildningen finnas tillgängliga.
• 15 november 2011. Kursen måste läggas in universitetets utbildningsdatabas så att kursen senare kan synas på universitetets hemsidor.
• 15 september 2011. Institutionen måste besluta hur många utbildningsplatser som ska finnas på kursen. Varje institution är tilldelad ett visst antal studieplatser som ska fördelas mellan alla kurser och program som ges av institutionen. Så inrättas en ny kurs innebär det att antalet studentplatser måste minska på andra kurser och program som institutionen ger.
• 15 augusti 2011. De flesta högskolor behöver producera utbildningskataloger inför 2012. Information om kursen ska vara inne vid detta tillfälle.
• 15 juni 2011. För att vara säker på att kursen ska marknadsföras i katalogen måste olika instanser fatta beslut om att den får inrättas. Detta bör ske i juni, innan alla beslutsfattare åker på semester. Det är nu ett åt kvar innan institutionen vet med hyfsad säkerhet att kursen går att bemanna.

Bortsett från den tid som krävs för att någon ska hunnit (åtminstone) bestämma ett fungerande kurskoncept, behöver en institution börja arbeta med en ny kurs ungefär ett och ett halvt år före den ges. Det är cirka två år innan institutionen får pengar för kursen.

För att utveckla en ny kurs behöver en institution alltså ta resurser från andra befintliga kurser eftersom den nya kursen genererar pengar ett och ett halvt år senare – förutsatt att det kommer studenter. Men inte bara resurser i form av planeringstid krävs, utan också i form av utbildningsplatser från en annan kurs. Detta trots att ingen vet om den nya kursen kommer gå eller vem som kommer vara ansvarig lärare för den ett år senare.

Universitetsutbildningar är på sätt och vis som stora valrossar. De är enormt tröga att få ner i vattnet, men väl där är nere i vattnet är de (numera) ganska smidiga att hantera. Inom ramen för vad kursplanen stipulerar.

Vad innebär detta? Går det överhuvud taget få med innovation, samverkan och flexibilitet i denna tidsekvation? Jo, men inte högt upp där de politiska besluten fattas. Innovation skapas inte genom att omfördela pengar.

När olika viktiga beslutsfattare omfördelar resurser, slår sig för bröstet och säger att just dessa åtgärder ska skapa grogrund för nya fantastiska utbildningar, så har studierektorerna och programföreståndarna redan samverkat ett år för att skapa förändring på de befintliga utbildningarna. De har samtalat med företrädare för näringsliv för att ta reda på vad som krävs på arbetsmarknaden, de har bjudit in gästföreläsare och anställt adjunkter med arbetslivserfarenhet för att ge studenterna lämpliga färdigheter och förmågor. Sedan lämnar de över utbildningarnas ramar (läs: kursplaner) till lärarna och pedagogerna som genom att vara flexibla skapar fantastiska utbildningar utifrån de knapphändiga resurser och förberedelsetid de ges. Det är sann innovation, men belönas sällan av de som omfördelar pengarna.