Symtomen blir sjukdomen som ska botas

Bertil Törestad försöker sammanfatta den högre utbildningens problem i ett inlägg på Newsmill. Även om han gör en del korrekta, om än något anekdotiskt bevisade (det vill säga genom samma typ av metod som Törestad själv kritiserar när han skriver: ”De uppsatser studenterna skriver är oftast intervjustudier där intervjuer med ett fåtal personer ingår”) iakttagelser så trillar han i den klassiska flumfällan:

Det är klart att med en sådan rektor som ämnesföreträdare blir den vetenskapliga utblicken lite grumlad

[…]

På en del institutioner råder en mjukare och mer liberal inställning till vetenskap och kritiskt tänkande. Man skulle nästan kunna säga att de förskriver sig till en variant av postmodernistiska idéer. Sanningar anses som relativa och den tradition eleverna fostras i är en värld av upplevelser och inte av fakta.

[…]

Det kritiska tänkandet blir här satt på undantag vilket inte är tillrådligt i någon som helst utbildning.

Allt detta medför att studenter kan komma ut med yrkesexamina som sjuksköterskor, psykologer, lärare, socionomer och sociologer utan att ha de nödvändiga teoretiska grunderna i sina centrala ämnen.

Felslutet Törestad gör, precis som många andra skoldebatörer som förfasas över tillståndet i ”flumskolan”, är att han gör symtomen till sjukdomen som ska botas. Ja, det finns lärare som är flummiga, som styrs av känslomässiga kriterier snarare än rationella, eller saknar benägenhet vilja utvecklas. Men dessa fåtalet lärare kommer inte förändras av styrmedel eller tuffare regelverk.

Ett allvarligare problem för utbildningarna är de lärosäten som styrs av de som förespråkar innovation och konkurrens. Det har till och med visat sig påverka forskningen negativt.

Men jag tänker vara mer provocerande än så. Det största problemet för utbildningar är de lärosäten som styrs av duktiga forskare. Låter det vansinnigt? Inte alls. Törestads argumentation visar på orsakerna till det:

Professorer förekommer ofta inte alls i grundutbildningen och många forskare köper sig fria från undervisning med hjälp av forskningsanslag. Detta otyg innebär att en myckenhet av gedigen kompetens inte kommer undervisningen till del.

Ja, det är ett otyg att gedigen vetenskaplig kompetens inte kommer undervisningen till del. Men vetenskaplig kompetens är inte samma sak som pedagogisk kompetens. Tycker du det – jag är ledsen, då beror det på att du saknar pedagogisk kompetens.

Och nu kommer utslagsfrågan: Gissa vilka personer på universitet som oftast sitter på ledande positioner? Jag ska ge en ledtråd: universitetssystem är en meritokrati. Hög titel innebär stort inflytande. Forskning är meriterande, inte undervisning. Om du inte tror mig, läs citaten från Törestad längst upp igen, i samtliga av dessa har jag färgat de argument han använder och de är, kors i taket, vetenskapliga – inte pedagogiska. (Hade Törestad varit det minsta retoriskt skolad hade han till exempel vetat att ”upplevelser” är en jätteviktig ingrediens i lärande; för att kunna minnas fakta behövs känslan av det som ska läras är viktigt.)

Inte bevis nog? Läs då vad Törestad själv tycker om adjunkter som föredrar undervisa i stället för forska: ”Många lärare håller sig inte ajour med forskningen i sina ämnen. Detta kanske gäller universitetsadjunkter och främst dem som inte har för avsikt att disputera.” Forskning och forskningsmeritering jämställs med bra undervisningskvalitet. Att prioritera undervisning är dåligt. Törestad tycker till och med att adjunkter (icke disputerade lärare) är lata parasiter: ”På grund av våra trygghetslagar är dessa tillsvidareanställda och kan fortsätta att undervisa fram till sin pension utan kompetenshöjning”

Och det är här problemet ligger. Högre utbildning styrs av kriterier som upprättas av personer som är duktiga på forska. Problemet är just att dessa personer är de bästa forskarna, inte nödvändigtvis (men det finns givetvis massor av undantag) de bästa lärarna. Och i sin iver att skapa goda kriterier för att få bort flumlärarna, så inrättas hinder och extra administrativa uppgifter. Det drabbar de duktiga lärarna som plötsligt måste börja ägna tid åt att fylla i tidrapporter, avkoda tentor och skriftligen motivera varenda ingrepp i utbildningen. Tid och energi som annars skulle gått till – undervisning. Det är samma björntjänst för utbildningar som ligger bakom vissa typer av kursutvärderingar.

Låter det fortfarande befängt? It’s all in Törestads inlägg:

Det är också så att lektorstjänsterna är alltför luddigt* och liberalt utformade. En lektor ska göra ungefär 200 undervisningstimmar per termin. Varje timme multipliceras med, oftast, tre, för att nå antalet arbetstimmar per termin. Dessutom tillkommer tid för institutionellt arbete, egen kompetensutveckling och tredje uppgiften. Dessa tre delar är det lätt att komma undan och ingen kontroll sker.

* [Fotnot: Jag vet inte när Törestad slutade undervisa eller var han undervisar, men räkna lektorstimmar slutade de flesta institutioner göra för ungefär tio år sedan. I bemanningsplanerna definieras all undervisning i exakta timmar. Forskning specificeras däremot som en enda stor klumpsumma…]