I en undersökning publicerad av TT (19 mars) konstateras att studenter ”på svenska högskolor fortsätter att fuska på samma höga nivå som tidigare”. Många politiker ställer sig positiva till hårdare tag (läs: straff) för att försöka stävja detta.
Fusk och oredlighet är på intet sätt ett nytt fenomen inom universitetsvärlden. Det diskuteras ständigt och många lärare arbetar, trots minskade resurser, med att utveckla olika metoder för att inspirera till eget lärande och försvåra felaktigt användande av källor. Debatten om vilka straffsatser som ska användas är där oftast en ovidkommande fråga.
Det intressanta är snarare vilka faktorer som ligger bakom behovet att fuska. Det finns alltid ett fåtal obotliga optimister, men de flesta studenter påverkas förmodligen av olyckliga yttre omständigheter. I TT:s artikel ser vi spår av en möjlig orsak när socialdemokraternas talesman i utbildningsfrågor, Ibrahim Baylan citeras säga. ”Utbildning är hårdvara på arbetsmarknaden.”
Jag antar/hoppas att Baylan hade fler åsikter om problematiken, men att TT valde detta som det mest slagkraftiga stödet för sin vinkel. Uttalandet ska alltså snarare ses som en tidsmarkör för var utbildningsklimatet är idag.
Eller ska jag säga, produktionsklimatet? Överallt smyger sig denna retorik in i debatten om högre studier. För den som är uppmärksam går det i många artiklar att finna ord och begrepp direkt hämtade från de marknadsekonomiska vägskyltarna. Vi ska skapa kostnadseffektiva, konkurrenskraftiga utbildningar som ska locka utländska studenter att betala för en svensk kvalitetsexamen. Utbildningar ska vara innovativa och marknadsanpassade.
Låt mig nu på en gång fastslå att det inte är fel med att skapa attraktiva och samhällsrelevanta utbildningar. Tvärtom. Men det finns ett dike på andra sidan vägen också.
Jag skulle vilja veta hur du som blivande, nuvarande eller före detta student ser på att få en tre till fem år lång, mödosam och utvecklande utbildning reducerad till en produkt på ett löpande band? Började du att läsa för att kunna öka bruttonationalprodukten, eller kände du att det fanns något annat du kunde bidra med?
På universitetet ser vi hur allt fler studenter är oroliga för att välja fel utbildning, fel tillvalskurs och fel inriktning. Går det dåligt på kursen är det fel lärare, fel kurslitteratur eller fel frågor på tentan. I ett samhällsklimat där utbildning handlar om rädslan att inte få ett jobb i stället för glädjen att lära sig något nytt längs kunskapens krokiga stig, är den desperata genvägen inte långt borta.
Bra text!
Om jag får fabulera vilt och sia om en annan sida av den här problematiken är det att man får
dyra kostnader för utbildningarna: eftersom de blir så slimmade måste man gå fler extrautbildningar senare och lönerna hålls då nere eftersom man inte är färdigutbildad när man kommer ut efter examen. Detta sänker ytterligare ”värdet” av att gå högksola/universitet.
Ett jämförande exempel kan vara hur amerikanska grundskoleutbildningar finansieras av näringslivet med otroliga summor: vilket leder till en märklig fördyrning av skolan, utan att kvaliteten blir bättre. Läs mer i Diane Ravitch ”the Death and Life of the great American Schoolsystem”.
En annan problematik är själva kunskapsbildningen. Du frågar studenterna om ”Började du att läsa för att kunna öka bruttonationalprodukten, eller kände du att det fanns något annat du kunde bidra med?”. Nog för att en utbildning ska leda till praktisk kompetens, men vilken kunskap får man med sig om utbildningssystem starkt präglas av en instrumentell bildningstanke? Här återkommer problematiken med att ha kurser som är alltför dagsaktuella – vilket snabbt blir föråldrad kunskap i ett senare perspektiv.
Här efterlyser jag självtillit hos institutionerna och en stark integritet kring vad de ska göra, förstås i kritisk dialog med studenternas önskemål. det är institutionerna som besitter den största kunskapen och de borde då få den största makten över vad som ska undervisas. Även om det inte alltid sker på samma sätt som marknadsekonomernas planer anger.
Det ser ut att vara dyrt – men kanske i själva verket är den billigaste vägen till, i sann bemärkelse, god kompetens?
”Utbildning är hårdvara på arbetsmarknaden.”
Menar han ”hårdvaluta”?