Vakenchock! Steg upp.
Kändisbloggare ger sina bästa frukosttips. Te och macka.
Så blir vädret där du bor. Behöver ta mig mellan huset och bilen som vanligt.
Trebarnspappans förfall! Äter helt oglamorös lunch med mina barn på hamburgerkedja.
Här släpper han bomben! Det blir inga husdjur till barnen.
Nu talar han ut! Skriver jobbmail.
Vårmodet är här! Byter kläder till…
Stort mingel- och bildspecial. Vi går på födelsedagsfest med ett tjugotal personer.
Sömnkrisen – så drabbas du. Somnar alldeles för sent… som vanligt.
I min senaste podcast ondgör jag mig hälften på allvar, hälften på skoj, över att det är lätt att känna sig som gammal grinig gubbe i ett medieklimat som blir allt mer mallat och uppskruvat i tonläge. Det finns inga vanliga dagar där vi trular på som vanligt med vår ordinära tillvaro. Det är allt svårare att veta vad som är sant och ärligt menat; och är det sant måste det levereras i hyperboler och 120 decibel för att få genomslag.
Jag tror att detta höga tonläge riskerar att göra oss döva. Döva både för vardagslivets enkelhet och komplexitet. Döva för de små nyanser som ibland krävs för att se och lösa problem. Vi blir djupt kränkta av klumpiga men välmenade kommentarer, kallar två ytterligheter som slängs mot varandra för att ”starta debatt” samt kräver ständigt vår rätt att bli hörda utan att för en endaste sekund vilja lyssna på och förstå motparten. Bakom varje påbörjad diskussion lurar Hitler, Breivik, kommunister, kapitalister och talibaner.
Men värst av allt tror jag är att allt buller gör oss oförmögna att avgöra när det är kris på riktigt. Vad händer den dagen någon ropar ”Hitler kommer tillbaka!” och han verkligen gör det? Vilka nyanser i språket ska vi använda då?