Föreställ dig att universitetslärare är tränare för ett elitlag. Metaforen är faktiskt inte så långsökt; högskolestudier inträffar efter tolv års utbildning. Det motsvarar ungefär den tid en knattespelare tar på sig för att hamna i ett topplag.
Föreställ dig nu att några enstaka spelare i laget börjar klaga på att tränaren tränar dem fel. När laget övar skott på mål, missar 50% av spelarna målet. Gång på gång. När tränaren påpekar att de som missar målet får sitta på avbytarbänken, så får tränaren höra av spelarna som missat målet att instruktionerna är dåliga (jaha, skulle vi skjuta i målet? Vi trodde bara vi skulle skjuta…). Dessutom har de jämfört sina skott med varandra och andra och tycker att de är bra på att skjuta. Sådetså. Deras tränare i juniorlaget sa minsann att de var duktiga på att skjuta. De kan inte se något problem över huvud taget.
När tränaren sedan har löpträning med sina spelare, så springer några hälften så snabbt som de bästa i laget. När tränaren påpekar det, så får tränaren höra av de långsamma spelarna att… de har jämfört med varandra och andra och de tycker de är lika bra att springa. Dagen efter ringer en av spelarnas föräldrar och tycker att det är skandal att tränaren bänkat spelaren. Tränaren vet ju inte bäst. Tränaren är dålig på att mäta tid.
Låter det konstigt? Detta är ett inte helt ovanligt inslag för lärare på universitet och högskolor.
Ana Udovic har skrivit en lång men läsvärd artikel i DN: När egot tar examen. Artikeln handlar om en ny generation studenter som fostras till att bli en ”fri konsument i förhållande till det utbud som finns”. Ett av symptonen skribenten tar upp är hur anmälare till Sveriges Barn och Elevombud inte bara får in anmälningar om diskriminering, trakasserier och kränkande behandling:
Anmälarna känner sig kränkta av anledningar som att de fått alltför lågt betyg, inte fått diskutera sitt betyg, för att de stängts av från lektioner eller prov, eller av vaga orsaker som ”dålig stämning”. Majoriteten av anmälningarna avslås. Det visar sig att eleven inte läst på ordentligt, fått information som han eller hon ignorerat, stört lektionerna, missat provtiden eller haft för hög frånvaro.
Denna typ av utveckling är något som universitetslärare (och andra) börjat märka i all högre utsträckning. Majoriteten av studenter är fortfarande ambitiösa och duktiga, men en ökande andel har bristande förkunskaper och/eller börjar ställa besynnerliga krav på sin utbildning. Ofta lämnar det lärarna handfallna och förbryllade. För vilken elittränare förväntar sig inte att deras spelare har bra koll på sin idrott när de börjar i högsta divisionen?
Detta för oss tillbaka till sportmetaforen ovan. Skillnaden mellan kunskapsorienterad träning och fysisk träning är att den kunskapsorienterade oftast är svårare att se och bedöma. En långsam löpare märker hur mycket snabbare en bättre löpare springer. Till och med en soffpotatis kan snabbt jämföra sig med eliten inom sin gren. Sport är visuell.
Så är det inte med akademisk kunskap. En nybörjare i matematik har ingen aning om matematikprofessorn verkligen skriver teorem på tavlan eller om det bara är slumpmässiga siffror och krumelurer. En A-kursstudent har inte läst fyrtio vetenskapliga artiklar som nyanserar och komplicerar de teorier de läser om.
Alltså: ett nybörjarlag som möter ett elitlag och blir krossade med 40-0 inser hur mycket bättre det andra laget är. En nybörjare inom akademin har ingen aning om hur mycket en professor i retorik skulle äga dem i en talövning.
Den grundläggande principen med undervisning är således att den som kan mer lär den som kan mindre. Lika grundläggande är även att den som kan mindre sällan kan avgöra vad det innebär att kunna något de inte kan. Eller, mer konkret och kort: studenten kan bara veta vad hen förväntas kunna här och nu. Studenten kan däremot inte veta hur bra eller dåligt det är i förhållande till vad de kommer kunna om tre veckor, tre år eller trettio år.
Inom idrotten finns det givetvis bättre och sämre elittränare och visst händer det att spelare och tränare inte kommer överens. Så även inom universitetsvärlden. Men den stora majoriteten lärare är fantastiska professionella personer. Dessutom har de flesta av dem genomgått tolv års grundskola, (minst) fyra år högskolestudier och därefter ytterligare fyra års doktorandstudier. Lägg därtill de många år lektorer, docenter och professorer jobbar med att utbilda studenter.
För att utbildningarna ska fungera smärtfritt måste en student ha förtröstan i att läraren vet mer. Lika fullt blir det vanligare att studenter (oftast grundlöst) ifrågasätter lärares kompetens och kunnande (och särskilt utsatta är yngre undervisande kvinnor). Hur löser vi detta problem? Det kan synas att det endast är en pedagogisk fråga: utmaningen för lärarna ligger i att ”visualisera” för sina studenter hur långt de kan nå kunskapsmässigt. Men jag skulle önska att fler studentkårer också förde upp diskussionen på sin dagordning.
För detta är det stora problemet: Denna typ av studenter tar enorma resurser för lärare. Resurser som inte finns och därmed måste tas från befintlig undervisning. Det sliter på lärare och det minskar tiden de har möjlighet att bemöta och hjälpa den största majoriteten: elitstudenterna.