Vid ett flertal tillfällen har, och kommer, jag kommentera längden på poddar. En av de stora fördelarna med poddformatet är att det i princip saknar begränsningar vad gäller längd. Till skillnad mot de ”gamla” tablådrivna mediekanalerna, så är den nya, digitala formen av medieinnehåll inte beroende av att passa in i en viss tidsmall. Det innebär numera att medieproducenter behöver kompromissa med sitt innehåll. Tar det 45 minuter att berätta sin historia så används 45 minuter. Behövs 47 minuter, används 47.
Problemet är att det inte nödvändigtvis betyder att det behövs 47 minuter. Eller 45. Eller ens 15. Ett flertal podcaster lider dock av samma sjukdomssymptom som filmer började uppvisa på 1990-talet. Vi kan kalla det Lex Jar Jar Binks – att stoppa in vad som helst i sina filmer eftersom det går att stoppa in vad som helst i sina filmer. Det är min absoluta övertygelse att restriktioner tvingar fram smarta lösningar och framför allt tvingar skaparen att prioritera det som är viktigast.
Detta gäller i lika hög grad poddar. Även om det går att spela in två timmar podcast, betyder det inte att det ska spelas in två timmar. Även om två timmar podcast är inspelade, betyder det inte att allt ska publiceras.
Grovt indelat finns två olika kategorier av podcasts: De som spelar in samtal om allt och inget, och de som har ett tematiskt innehåll. Det är lätt att tro att poddar i den förstnämnda kategorin (i princip) kan vara hur långa som helst, medan den andra varianten ska vara korta. Paradoxalt nog borde det vara tvärt om. Långa ostrukturerade samtal är jobbiga att följa eftersom hjärnan får svårt att sortera informationen. Effekten blir att lyssnaren ”zoonar ut” efter ett tag.
Tematiska samtal kan å andra sidan vara längre, så länge även de inriktar sig på att berätta sin historia och inte gör utsvävningar.
I de fall jag kommenterar att en podd är för lång, eller känns oredigerad, så är anledningen oftast att avsnitten håller på för länge i relation till det innehåll som presenteras. Det behöver inte alltid innebära att innehållet är tråkigt, utan att det blir för mycket av det goda eller att det inte alltid är så lockande att avsätta två timmar för ett avsnitt när det dessutom finns tjugo andra i spellistan.
Argumentet att långa samtal ger lyssnaren mervärde tycker jag inte håller, av samma anledning som att böcker inte blir bättre om författaren låter allt skrivet material vara kvar. Eller att maträtter inte blir bättre om allt som är gott till potatis ligger på tallriken.