I avsnitt 121 av min egen podcast, Mediespanarna, berättade Flumskolans upphovsman Johannes Klenell hur han ville kombinera en bokcirkel som läste undermåliga böcker med humor som fokuserade på innehåll. Han upplevde att det inom svenska medier hade utvecklats ett fokus på humor för humorns skull och den politiska satiren och kritiken därmed förlorat sin plattform. Således startade han Flumskolan, i samarbete med Aftonbladet. Varje avsnitt innehåller en panel med komiker och/eller politiker. Och trots en svår scenskräck har han dessutom valt att spela in alltihopa inför publik.
Den väl valda signaturen sätter tonen. Det är en remix av Pink Floyds The Wall i ett hetsigt, men lekfullt, tempo. Låttexten skapar associationer till maktkritik (även om, eller kanske tack vare, det är Fredrik Reinfeldt himself som står för sången). Att sparka underifrån. Och mycket riktigt så inriktar sig valet av litteratur ofta på olika former av makthavare – inte sällan med en tydlig högerinriktning, eller med rötterna i Miljöpartiet. Fast lika ofta som panelen skakar på huvudet åt ideologiska åthävor, så upplever jag att kritiken indirekt riktas mot förläggare och redaktörer som släppt igenom hela eller delar av de texter som diskuteras. Så även om podden har en tydlig vänsterprägel, kan även branschfolk inom politik- eller litteratursvängen passa på att lära sig vad som ska undvikas genom att ta del av satir riktad mot deras skrå.
Det finns dock två problem med Flumskolan. Jag tror ”studierektor” Klenell illustrerade det bäst i ett annat sammanhang:
Folk måste verkligen sluta debattera böcker de inte läst utan läst om. Jag kan av erfarenhet säga att det ger en lite större inblick. (Tweet 29 september 2014)
För det första står och faller avsnittens kvalitet beroende på hur väl inläst panelen är. Klenell är alltid väl förbered och driver förtjänstfullt samtalen framåt. I de fall gästerna är pålästa, får podden därtill ett tempo och uppfriskande oförutsägbarhet. Men om inte alla hunnit läsa boken försvinner dynamiken snabbt i samtalen; avsnitten blir trevande och humorn trubbig.
För det andra kan samtalet bli väl så internt. Detta förefaller vara ett återkommande fenomen i liknande poddar, som till exempel How did this get made. Ibland blir deltagarna uppspelta över vissa passager och vid dessa tillfällen finns ofta en outtalad förståelse mellan de medverkade som inte lyssnarna kan ta del av. Som lyssnare skapas det en känsla av att vara utanför. Det kan till exempel blir svårt att förstå hur illa språket är, eller hur väl tonaliteten på författarbilden på baksidan stämmer med tilltalet i boken. Och i fallet Flumskolan är det hög sannolikhet att den genomsnittlige lyssnaren inte läst boken som behandlas. Paradoxen med en bokcirkel-podd som behandlar ”undermålig” litteratur är nämligen att det inte finns något incitament för lyssnaren att faktiskt läsa boken. Få skulle frivilligt hanka sig genom trehundra sidor för att få ut mervärde av en timmes podd. Klenell verkar nämligen ha en osviklig näsa för att nosa upp besynnerliga alster.
Det jag således skulle önska av Flumskolan är att strukturen var lite mer som en vanlig opponering på universitet: att någon först gör en sammanfattning av texten och att den därefter behandlas kapitel för kapitel. I den nuvarande formen sker bara det andra steget, vilket gör att lyssnaren inte har något hen kan ”haka upp” de stundtals anekdotiska diskussionerna på.
Det skulle till viss del förstöra det nuvarande upplägget, där innehållet i kapitlen byggs upp till en helhet likt en pannkakstårta. Men jag tror å andra sidan det skulle göra smakupplevelsen av boken större om man direkt fick veta vilket sorts matverk som väntar i lurarna, även om avvägningen naturligtvis är knepig. Det föreslagna förfarandet skulle riskera dra ned tempot och förlänga tiden, och därutöver ställa högre krav på en del panelmedlemmar att faktiskt läsa böckerna. Vilket, givet några av böckernas omfång – och innehåll – i princip är omöjligt att kräva.
I skrivande stund Avsnitt: 22 Hemsida: iTunes Twitter: @JohannesKlenell