Vad som gnuggar mig fel med Melodifestivalen

Skrev om melodifestivalen på Twitter. Här kommer texten som en bloggpost (vissa språkliga anpassningar har skett).

Detta är vad som gnuggar mig fel vad gäller organisationen Melodifestivalen. Den fjäskar för sin chef på ett sätt som inte känns sunt.

Jag vet naturligtvis ingenting om hur Björkman är som chef. Kanske världens bästa. Vem vet. Men för mig handlar ledarskap om att se till att allt fokus hamnar på ”produkten”, inte på producenten.

Så jobbet som producent borde alltså handla om att verka för att varje artist (inkl programledare och manusförfattare) får så bra förutsättningar som möjligt att prestera i rutan. Inte att själv synas. Du ska inte omnämnas, inte skämtas om. Inte ta exponeringstid från de tävlande.

Föreställ er om en SM-tävling i valfri idrott skulle fokusera mer på tävlingsledaren än utövarna. I stället för att diskutera de tävlandes förutsättningar med experten så skämtar de om tävlingsledaren och visar reportage om denne i olika arbetssituationer.

För det är vad som sker i sändningarna till Melodifestivalen. Tävlingsledaren får mer tid än var och en av de tävlande.

Det bli extra tydligt i årets Melodifestival när SVT klipper in intervjuer med koreograf och scenograf medan de riggar för finallåtarna. Tänk om de lagt tid på att visa alla dessa intervjuer mellan låtarna i stället för att ha nostalgisketcher, som slutade med Björkman som slutknorr.

Kanske är det oundvikligt att Björkman dyker upp i rutan om organisation är slimmad. Men då ska han synas i en funktion (som programledare eller rösträknare eller vad som nu behövs); inte fjäskas för och ges en massa hyllningar under programmets sändningstid.

Jag kan inte komma på något annat program i SVT som är så självrefererande, självgott och meta i sin relation till sin producent som Melodifestivalen. Jag undrar hur det är att jobba i en organisation som hellre lägger så mycket fokus på sig själv än på de tävlande …